Här kommer ett inlägg som jag egentligen inte hade tänkt att publicera. Skrev det bara för mig själv och for my eyes only egentligen. Men när jag skrivit klart det så kändes det så bra att jag lika gärna kan publicera det faktiskt. Det känns bra att göra det av någon knepig anledning. Så här kommer det :)

Det är konstigt egentligen. Jag har alltid haft ganska dåligt självförtroende. Alltid tyckt att de andra tjejerna i klassen var liite smalare, liite finare och liiite bättre än vad jag var. När jag var mindre framhöll jag alltid mitt hår och mina ögon som mina mest positiva sidor. Jag var stolt över mitt tjocka fina hår och mina gröna ögon. Men med tiden försvann det självförtroendet också. Istället tyckte jag att min främsta egenskap var att jag var ganska smart. Har alltid haft väldigt lätt för mig i skolan och det har alltid varit en av mina styrkor. Det är därför jag har vart ganska deppig nu det sista. De senaste dagarna har Kenneth fått stå ut med mycket. Många tårar, gråtattacker och hårda ord. Jag har vart så stressad över min engelska och känt mig så kass, så dålig och så oduglig.

Jag har, som sagt, alltid haft barnsligt lätt för engelska. Alltid haft alla rätt på glosproven, kunnat skriva långa (och bra) texter utan minsta problem. Men det har bara inte gått den senaste veckan och det har gjort mig väldigt ledsen. Har vart så blockerad på något sätt, beredd att ge upp allt vad skola och engelska heter. Klankat ner på mig själv alldeles för mycket. Och när jag väl börjar klanka ner på mig själv av en anledning så kommer allt annat som ett brev på posten. Jag är tjock. Ful. Misslyckad. Jag har inget körkort. Inget jobb. Ja, ni vet, de vanliga sakerna. Framförallt det här med jobbet. Vet inte om det bara är jag men jag vill tro att alla tjejer har dåliga dagar och tänker som jag gör ibland.

Jag är verkligen ingen vintermänniska. Blir ofta lätt ledsen på vintern utan direkt anledning. Känner mig blek och ful. På sommaren blir jag lätt brun och känner mig ganska snygg faktiskt. Attraktiv. Därifrån kommer min rubrik på inlägget. Jag känner mig som vackrast på sommaren. Och det är det som är det konstiga. Då kan jag gå i bikini och inte skämmas det minsta för min kropp. Men på vintern avskyr jag den. Antar att solen har en väldigt positiv inverkan på mig. Jag trivs att vara utomhus. Plocka svamp, fiska, spela fotboll, gå promenader, cykla osv. På sommaren vill jag inte vara inomhus en enda sekund. 

Missförstå mig inte. Hösten och vintern kan vara helt underbara årstider de också. Speciellt nu när man har någon att dela vintermörkret med. Någon att krypa upp i soffan med, tända lite ljus och sätta på en riktigt romantisk kärleksfilm och bara vara. Det är inte dåligt det. Eller vara ute och pimpla på isen och ta ett varmt bad tillsammans när man kommer in för att värma varandra, det slår det mesta, det gör det verkligen.

Jag är inte alltid deppig på vintern. Det kommer och går. Just nu kan jag inte längta mer än vad jag gör till den 1 mars, då vi sätter oss på flyget till varma Thailand. Kommer bli underbart. Då kommer jag få ny energi, lite sol på min bleka kropp och jag vet att allt kommer kännas lekande lätt när jag kommer hem därifrån.

Så solen har en positiv inverkan på mig, det är ett som är säkert. Och det har likaså Kenneth. Vet faktiskt inte vad jag skulle ta mig till honom. Han har fått mig att trivas med mig själv och min kropp, till och med älska min kropp (93 dagar av 100 iaf) och jag känner mig vacker och attraktiv sen jag blev tillsammans med honom. Har aldrig fått så mycket komplimanger eller blickar ifrån okända kllar på stan som nu det senaste året. Det måste ha något att göra med att jag faktiskt har fått bättre självförtroende. Allt tack vare Kenneth. Är så otroligt glad och tacksam att jag har träffat honom och att han vill dela sitt liv med mig. Jag förstår faktiskt inte hur jag klarade mig utan honom. Han är mitt allt. Gud vad jag älskar honom.

Han har vart helt otrolig de senaste dagarna. När jag har vart som mest nere har han kommit hem ifrån skolan och gjort mig på gott humör igen. Tagit hand om mig och ställt upp för mig. Utan honom hade jag inte skickat in min summering av kapitel 2 på engelskan igår, det hade jag verkligen inte. Han peppar mig och det är han som får mig att vilja kämpa. (Herregud, jag låter som jag är döende eller nåt! Det är jag inte!) För egentligen så mår jag rätt så bra nu. Jag har aldrig vart så här lycklig som jag är just nu. Det är sant. Och jag har alltid ansett mig att vara lycklig, jag har alltid haft ett bra liv med underbara föräldrar, grannar och vänner. Men ibland så får jag sådana här dagar, när allt känns tungt och nästintill omöjligt. Då är det skönt att ha nära och kära runt omkring mig som påminner mig om vad jag har, hur vacker jag faktiskt är och att allt kommer bli bra. Så tack till hela min underbara familj. Och ett speciellt tack till mamma och Kenneth som har stöttat mig mest under dessa tre depp-dagarna, ni är gulda värda. Jag älskar er.

Är överygad om att allt kommer bli bra igen. Engelskan blev gjord igår och allt annat kommer ordna sig med. Jag kommer få ett jobb. Jag är inte tjock. Allting kändes helt annorlunda när jag vaknade imorse om man jämför med de senaste månarna. (stavas det så!?) Jag känner mig glad och lycklig igen, förstår inte hur jag kunde vara så ledsen som jag var igår. Livet kan vara bra konstigt ibland.

Gud va skönt det var att skriva det här inlägget. Det känns som jag bollar tankar med mig själv på nåt sätt. När jag skriver ner hur jag verkligen känner, tänker igenom allting på ett moget sätt (utan att sitta och gråta och vara ledsen samtidigt) övertygar jag mig själv. Jag har ett helt underbart liv. Jag har världens bästa föräldrar. Världens bästa vänner. Världens bästa svärföräldrar och sist men inte minst världens bästa pojkvän. Tänk vad mycket värre livet kunde vara. Jag ska verkligen uppskatta det jag har bättre i fortsättningen. Jobb är det många som är utan nu, jag kan inte klanka ner på mig själv för det när det ser ut som det gör i Sverige idag. Det kan jag faktiskt inte. Och jag förstår det nu.

Vet inte ens som det jag skrev överst i inlägget stämmer. Det kändes som om det gjorde det just då. Men nu är jag inte lika säker helt plötsligt. Emellanåt stämde det definitivt, men verkligen inte jämt. Antar att det var likadant då som nu. Att man har sina olika dagar ibland bara. Jag har nog alltid haft ett "normalt" bra självförtroende egentligen. Tror jag.

Hursomhelst. Nu mår jag mycket bättre igen och jag känner mig som en ny människa. Så tack bloggen för att du finns. Du behövs ibland.