Igår grät jag mig tills sömns. Kan inte svara på direkt varför, har egentligen ingen aning. Kenneth sov redan när jag gick och la mig, jag kunde inte somna och då började tankarna sväva iväg. Tänkte på allt och ingenting. På högskoleprovet och hur nervös jag är inför det. Det är ju imorgon redan! Jag vet inte om jag pallar. Har ingen tro på mig själv för fem öre nu, mitt självförtroende är i botten. Sen kommer jag antagligen få min j*kla lingonvecka imorgon med, som det så fint kallas. Har redan börjat få mensvärk. Och det kommer inte gå att sitta och göra prov i så många timmar om jag får lika ont i magen som jag brukar ha :/ Sen tänkte jag på imorgonkväll. Kenneth ska ut med jobbet. Först ska dom hem till en kvinnlig arbetskamrat och förfesta och sen ska dom till hotellet, utestället här i Alingsås. Känns jobbigt på något sätt, trots att jag vet att jag inte borde känna så. Vill verkligen inte vara den där svartsjuka tjejen som inte vill att min pojkvän ska umgås med någon annan än mig, jag vill verkligen inte det. Men hotellet liksom? Känns som ett konstigt ställe att ha personalfest liksom..?! Dom kommer väl inte kunna hålla ihop där och umgås? Sen fick jag höra att de skulle lägga pengarna (som de får för att hitta på roliga saker tillsammans ibland) på att köpa helrör.. Vad är det liksom? Men jag måste sluta, får inte tänka så. Det är klart han ska ut med jobbet. Det vet jag med, vill inte gnälla på honom för det. Jag vet också att han aldrig skulle göra något dumt. Jag vet att han älskar mig och att jag är den tjejen i världen som nog har minst att oroa sig för, det vet jag. Kenneth är den sista som skulle vara ens i närheten av att göra något dumt. Jag litar på honom men ändå känns det hemskt. Har sett vänner vars pojkvänner har varit otrogna efter flera år, killar man aldrig kunde ana skulle göra nåt så idiotiskt. Vem vet vad sprit kan göra med till och med den bäste?? Sen är det väl inte det jag oroar mig för mest. Tänk om han kommer på hur mycket han missar nu när han har mig, hur skoj det är och vara ute och supa varje helg, ragga osv. Hur mycket han saknar singellivet. Vi brukar ju inte gå ut och supa så mycket. Jag tycker inte det är direkt skoj längre, tycker mer om hemmafester, såsom kräftskivor och liknande med våra vänner, är roligare.. Menmen. Nu vet han nog iaf att jag tycker det här med personalfesten känns lite småjobbigt iaf. Trots att jag inte vill känns så. FAN. Förlåt Kenneth. Är nog mycket för att det är så mycket annat som händer på samma gång. Det faktumet att jag är lite ur balans, att jag inte mår bra just nu. Det gör nog det hela med personalfesten värre, vill liksom inte bli lämnad ensam en lördagkväll så som jag mår nu. Är jag helt knäpp i huvudet som känner såhär..?!

Jag låg även och tänkte på att jag har bråkat med en av mina bästa vänner. Vi har inte pratat med varandra på flera månader nu. Det känns också väldigt jobbigt faktiskt. Men jag tycker att hon betedde sig väldigt illa och omoget så jag har ingen lust att komma krypande tillbaka. Vet inte ens om jag vill det. Tycker det är upp till henne att höra av sig, och om hon skulle göra det till sist så får jag se då hur jag skulle reagera, men det lär väl inte hända. Det jobbiga är att det är flera gemensamma vänner som jag oxå har slutat umgås med sen dess, hennes vänner om man säger så. Och det känns jättetråkigt :( Menmen, jag har många andra vänner som jag hellre umgås med. Vissa vänner som jag umgås med flera gånger i veckan och vissa som jag inte träffar lika ofta. Vänner som ställer upp i alla lägen oavsett. Riktiga vänner. Ni vet vilka ni är, tack för att ni finns.

Andra tankar som flög runt var det här med Jojo, min kära vovve som inte mår så bra, att jag inte har något jobb och inte vet vad jag vill göra med mitt liv osv osv. Som det känns nu kommer jag nog aldrig få ett jobb. Jag var duktig i skolan, bra betyg och alla mina chefer och liknande tycker om mig. Jag är en duktig tjej liksom men vad hjälper det? Känns som om att få ett jobb mestadels handlar om kontakter. Men mitt cv är bra, har alltid fått höra att jag skriver bra, så jag kommer på en del anställningsintervjuer. Väl där tar det bara stopp. Jag är en väldigt social tjej i andra lägen, har alltid lätt för att ta kontakt med nya människor och prata med folk, men när jag sitter där på anställningsintervjuerna så låser sig allt. Verkligen allt. Jag får handsvett, blir så nervös och fnittrig att jag inte ens kan prata. Kommer inte på något vettigt att säga, trots att jag förbereder mig bra innan och verkar ha koll på vilka frågor som kan tänkas ställas och vilka svar jag ska ge. Men jag blir helt blockad, kommer inte ihåg nåt. Så jobbigt :( 

Allt detta funderade jag över gång på gång, fram och tillbaka och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna efter ett tag. Låg nog och snyftade i en halvtimme och tyckte livet var helt hopplöst och värdelöst innan jag somnade. Ville väcka Kenneth för att få lite tröst men visste att han behövde sova med tanke på det stundande provet. Vill verkligen inte sabba det för han pga av mitt konstiga humör. Trots att jag vet att han skulle vilja att jag väckte honom om han bara visste att jag var ledsen. Han är världens finaste kille min Kenneth, han ställer alltid upp till hundratio procent. Men hursomhelst, där låg jag och grät tyst för mig själv. Jag fick nästan svårt att andas och det riktigt gjorde ont i bröstet på mig. Allt var skit kändes det som, det kändes som om jag aldrig nånsin skulle kunna bli glad igen. Sen får jag dåligt samvete för att jag tänker så. Jag har ju egentligen allt man kan önska sig. Världens goaste familj som ställer upp i alla lägen, världens finaste pojkvän som älskar mig över allt annat. Världens finaste lägenhet. Underbara svärföräldrar. Många vänner som bryr sig om mig. Dock inget jobb. Gud va allt skulle kännas bättre om jag bara kunde få ett jobb, vad mycket som skulle lösas. Jag borde verkligen inte må sådär dåligt som jag gör ibland. Jag är ju världens lyckligaste oftast, oftast leker livet. Men ibland kommer det såna här dagar när allt känns jobbigt, skit, ja rent ut sagt omöjligt.  

Antar att detta inlägget kommer som en total chock för de flesta. Utåt sett verkar jag nog vara världens lyckligaste, och det är jag som sagt oftast, men inte alltid. Det är nog bara mamma och Kenneth som vet hur allt ligger till. De känner mig utan och innan, de ser på mig direkt om det är något som är fel och de är de jag kan prata med allt om. Är många vänner som jag skulle kunna berätta allt för, men jag är nog mest rädd för att bli uppfattad som misslyckad och konstig. Vilket ja vet att de inte skulle tycka men.. Jag vet inte. Känner mig totalt vilsen nu. Otroligt skönt att få ut det iallafall. Så skönt att få lätta sitt hjärta och skriva av sig lite.

Är det någon där ute som känner igen sig? Någon som vill berätta om liknande erfarenheter och tips..?