Jag är på väg att ge upp. Jag orkar inte mer. Igår togs det hemska beslutet. Vi var tvungna att avliva vår älskade vovve Jojo. Världens finaste hund. Jag grät i stort sett hela dagen. Verkligen hulkade och skrek. Mamma och pappa åkte upp till veterinären vid tio i fyra och jag stannade kvar hemma. Orkade inte åka med. Klarade det inte. Jag sa farväl till Jojjsepojjsen och sen strömmade tårarna på mig i en timme. Jag fattade inte attt han verkligen var så dålig som han var. Trodde mamma överdrev som hon kan göra ibland. Men nu när jag har vart hemma hos dom i två dagar så har jag förstått hur dåligt han mådde min lilla älskling. Han bara satt på golvet rakt upp och ner och kämpade för att andas. Han har ju hostat mycket det senaste men nu de sista dagarna så har andningen varit så ansträngd. Han flämtade och det såg så otroligt jobbigt ut. Stackaren. Han har även spytt en del och kissat inne. Så vi ringde till veterinären och de sa att det inte fanns någonting att göra för Jojo mer. Jag blev så paff. Vi kunde ha köpt en månad till för honom med hjärtmedicin men han skulle inte levt längre än så. Och han hatar att äta dom där tabletterna. Det är inget liv för en hund. Så vi var tvungna att låta han somna in. Det var ju det bästa för honom. Nu slipper han lida mer. Men det känns så hårt. Han var bara 8,5 år gammal. Ingen ålder för en sån liten hund. Jag fick honom när jag fyllde tretton, en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Och han har verkligen gjort mitt liv den lille krabaten. Jag älskar honom. Han var en familjemedlem, min bror som jag aldrig fick. Vi har verkligen haft roligt ihop och han har haft en underbart liv. Inte instängd utan han fick vara ute så mycket som han ville. Vi fjäskade för honom, tog han på promenader och lekte med honom jämt. Och nu finns han inte mer, det är så orättvist. Jag kan inte sluta gråta. Igår var jag med honom i stort sett hela dagen. Lekte sitt och ligg och gav han godis. Han är så söt. Han provar med allt han kan innan jag hinner säga nåt för att få sin godisbit. Sitter, ligger, sätter sig upp igen och gör vacker tass. Så sött :) Mamma och jag var även ute och gick med honom en bit. Men han orkade inte gå så långt. Han brukar alltid dra i kopplet och inte vilja vända hem igen men nu gick han så långsamt så långsamt brevid mig med slakt koppel. Sen satt jag jämte honom på golvet i vardagsrummet och klappade honom, pussade på honom och sa hur mycket jag älskade honom tills dess att pappa kom hem ifrån jobbet. Han till och med la sig, fick slagsida som vi kallar det, så jag skulle klia han på magen. Världens finaste vovve som sagt. Vi älskar dig Jojo och vi kommer aldrig glömma dig. Du finns för alltid i våra hjärtan. Jag saknar dig så mycket <333

Nu får jag sluta skriva, tårarna strömmar ner för mina kinder igen, som så ofta nuförtiden. Varför händer allt det här mig? Om det nu finns en Gud däruppe varför gör han såhär mot mig? Varför testar han mig? Jag orkar inte mer. Idag till exempel, är det begravning igen. Denna gången är det för en vän till familjen som gick bort för ett tag sen, bara 40 år gammal. Han ramlade ihop efter innebandyträningen. Men jag klarade inte av att gå med idag. Tyvärr. Jag orkade inte. Det här hade blivit min tredje begravning detta året. Fjärde om man räknar med Jojos. För igår kväll så åkte jag, pappa, mamma och Kenneth bort och begravde han på samma plats som vi har begravt alla våra andra djur genom åren. Så nu ligger han brevid Sullo och de andra djuren. Brevid sin bästis Tullebullen som han säkert saknat mycket sen han försvann. Förhoppningsvis har de hittat varandra där i himlen och springer redan runt och leker precis som förr. Om man nu ska tro på det. Jag vet inte vad jag tror. Men jag hoppas att det är så iaf, jag vill tro på det även om jag kanske inte gör det just nu.

På vägen hem åkte jag och Kenneth förbi min mormor och hälsade på henne på hennes grav. Det var första gången Kenneth var där. Vi måste börja åka dit oftare, jag måste hälsa på min älskade mormor oftare. Så där fälldes ytterligare några tårar. Jag saknar henne så mycket ibland. Speciellt nu när jag mår dåligt. Vill ha henne hos mig, vill bli tröstad av henne precis som förr. Gud va jag saknar henne. Älskar dig så mycket mormor.

Nej, nu orkar jag inte skriva mer. Orkar inte gråta mer.