Ja, då var det dags för andra delen av min lilla följetong här på bloggen :)

Första delen slutade ju med att vi (jag och Kenneth alltså) hade bestämt att vi skulle ses vid tio-tiden på DS efter jobbet för att åka tåget hem till Alingsås tillsammans. Så, jag bytte om i rekordfart för att inte bli sen (som jag brukar) och var klar redan fem över tio, men ingen Kenneth var där. Jag väntade till tio över tio, kvart över tio..  Sen blev klockan tjugo över och jag började känna mig rätt blåst. När klockan var fem i halv elva tänkte jag väl något i stil med"Nähä, han ville inte ha något sällskap av mig inte" så jag bestämde mig för, eftersom jag fortfarande hade gott om tid på mig, för att promenera till stationen och till tåget med avgångstid 23:17.

På vägen till stationen träffade jag på en kompis och kom inte till tåget förrän strax över tio över elva. Väl där, mitt på perrongen, står Kenneth(!) iklädd en snygg, svart rock, en svart-grå randig halsduk och en matchande mössa till. Han var alldeles ensam. Snygg som få var han med! Vi hejade på varandra, jag gick fram och skämtade om att det var en snygg diss han utsatte mig för och han förklarade genast att han hade haft toastängning under kvällen, vilket alltid innebär att han slutar något senare än parken stänger (högst en timme!) och han hade totalt glömt av att han hade detta ikväll. Så han hade inte slutat förrän halv elva! Han väntade på DS ett tag men insåg väl ganska snabbt att jag inte hade orkat vänta så han tog vagnen till stationen. Han bad om ursäkt och det syntes att han hade ganska dåligt samvete så jag var inte sen med att förlåta honom, såklart. Hihi, han var ju så söt så jag kunde inte göra annat! ;) Hursomhelst. Tåget kom, vi gick in och satte oss på ett tre-säte (vi åkte baklänges!) med ett säte emellan oss. Dörrarna stängdes och det dröjde inte många sekunder innan vi var i full färd med att berätta om våra liv. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och det var helt sjukt hur galet lätt det var att prata med honom! Det kändes som om vi hade känt varandra i hela våra liv! Jättehäftigt och jättekonstigt! :) Vi pratade bland annat om våra intressen, om Liseberg, våra framtidsplaner, vad vi ville arbeta med och göra med våra liv, vår uppväxt mm mm. Vi pratade till och med om vad våra föräldrar jobbade med och jag minns att jag blev lite paff och imponerad när han berättade att hans pappa jobbade som bankdirektör. Hihi :) Vi pratade även om hans tjej som han hade på G (de skulle antagligen på dejt i veckan) och om att han inte var jätteexhalterad över detta direkt. Vi pratade även om min så kallade "kille" och bristen på mina känslor för honom. Kenneth skämtade lite rått om att om det berodde på att han "hade för liten", samtidigt som han satte upp lill-fingret och syftade på hans "grej", vilket jag tyckte var väldigt komiskt. Men det var verkligen ingen flörtig stämning mellan oss, vi satt bara och skrattade och pratade om en massa saker, precis som om vi hade känt varandra hela livet, som sagt. Var väldigt skön och avslappnad stämning! Jag brukar ju iofs alltid ha lätt för att prata med främlingar men det kändes annorlunda med Kenneth på något sätt, kan inte förklara varför. Och Kenneth nämnde i förbifarten, att han brukade ha svårt att prata med tjejer men att det var lätt att prata med mig. Lite konstigt att det var så, men mysigt såklart! Det fick mig att känna mig lite speciell :)

Nåväl. Tågresan tog, precis som vanligt, 40 minuter men kändes som 4 ungefär. Var väldigt trevligt att åka tåg tillsammans, och Kenneth fick mig att skratta hejdlöst flera gånger. Det märktes direkt att vi hade samma sorts humor! :) Väl framme i Alingsås steg vi av tåget, gick tillsammans och hämtade Kenneths cykel och slog följe genom staden. Kenneth gick och ledde cykeln. Det var ganska kyligt ute så jag blev väldigt glad att han inte bara cyklade hem utan tog sig tid att gå med mig. Jag bodde på vägen hem till honom iofs men det var ändå lite häftigt att han gick med mig tyckte jag. Promenaden innan jag vek av in på min gata tog väl tio minuter, en kvart och när vi skulle säga hejdå så bytte vi faktiskt nummer! Kommer inte ihåg vem som tog initiativet till detta men Kenneth skulle jobba samma dagar som mig och han sa att han kanske skulle ha bilen då, så vi tänkte att vi lika gärna kunde samåka. Jag ska dock poängtera att det inte fanns något som helst flörtigt i det hela, vi var bara två kompisar som skulle samåka ifrån jobbet i detta läget, till min stora förtret kanske man ska tillägga :P Jag bestämde mig nog redan på tåget hem till Alingsås den kvällen att jag skulle prata med "min kille" och säga att det inte var någon idé att vi träffades mer. Jag förstod ju direkt när jag träffade Kenneth att det var såhär det skulle kännas när man blir kär och inte som det kändes när jag träffade personen i fråga. Så det var det första jag gjorde dagen efter, för övrigt.. Men iallafall. Vi bytte nummer, jag vände på klacken för att gå hem, han satte han sig på cykeln och cyklade sedan iväg. Jag minns att jag vände mig om efter ett tag och det kändes som om han hade gjort det också och precis vred tillbaka huvudet när jag tittade men jag var inte säker på om det var önsketänkande eller inte. Det visade sig i efterhand att det var det inte, hihi ;)

Vad som hände sedan minns jag lite luddigt. Eller jag har iallafall tappat tidsbegreppet om hur många dagar det dröjde tills vi sågs igen men jag kan gissa på att det var några stycken, typ två eller tre. Minns inte heller hur det gick till men jag tror att Kenneth skickade ett sms och skrev att han hade bil och vi bestämde att jag skulle åka med honom hem efter jobbet. Då visade det sig bland annat att Kenneth hade varit på sin dejt mm... Vad som hade hänt där..? Det får ni vänta med att veta tills del nummer 3 av "Det var så vi träffades" kommer :) Missa för allt i världen inte den spännande fortsättningen!